Strax utanför min dörr finns en slänt med snödroppar som tränger fram i gult fjolårsgräs när vårsolen börjar värma. Vrider jag huvudet lite till vänster ligger ängen på andra sidan postlådorna snötäckt och frusen. Dit når inte den lågt stående vårsolen.
Tillvaron kan ibland verka tudelad.
Det kan handla om att både förundras och förfasas.
Förundras över lärkornas ankomst på våren, den större hackspettens trummande och myror på en solvarm stack. Eller förfasas över raserandet av den biologiska mångfalden, att antal arter och antal individer av växter och djur i många områden på jorden störtdyker.
Det kan handla om att både lättjefullt njuta och argsint kämpa emot eller kämpa för.
Njuta av stillheten och morgondimmorna över Mjörns vatten och doften av nyutslagen syren. Eller kämpa för att kommunen ska ta naturvårdshänsyn på allvar när det blir dags för exploatering och bebyggelse.
Det är nu också möjligt att pandemin klingat av. Det är kanske också möjligt att det mesta blir “normalt” igen. Men det kan också vara en möjlighet att något nytt börjat spira. Känslan av att leva lokalt var inte så dum ändå. Odlande av grönsaker och potatis gav inte bara stel rygg utan också stolthet och värdighet. Ständiga lördagar i konsumtionspalatsen behövdes inte för att leva ett gott liv.
Eller är det kanske tvärs om för dig. Längtan “tillbaka” är det viktigaste. Skulle man kunna fråga jorden vi en kort stund vandrar på blir svaret antagligen entydigt. “Hjälp mig att vara en plats också för annat liv, inte bara människor!” skulle hon säga.
Välkommen i vår verksamhet och tack för att du är medlem i Naturskyddsföreningen.
Och för säkerhets skull, håll koll på vår hemsida. Saker ändras ibland snabbare än man tror.